Bilder

Här skulle jag ha haft bilder på de söta blommor som nu visar upp sina näpna nunor i min "trädgård", som ett tecken på den allt mer annalkande våren; lilarosa krokupan, snödroppar och vintergäck. Därefter skulle jag haft bilder som visar hur duktig jag varit och bakat makronerer, alldeles spröda utanpå med ett mjuksegt inre, som små rosa smyckesaskar. Men icke sa nicke, jag lyckas inte föra över bilder från kameran till datorn så det får helt enkelt va.

På tal om makroner, var ju tvungen att göra något av alla äggulorna som blev över; är det någon som vet vad det är för skillnad på sabayonne och äggtoddy? Och hur gör man för att det inte ska koagulera?

Och till det lite melodifestival! Det torde inte ha kommit som en överaskning för någon att Loreen vann, det var tydligen klart redan innan någon ens hade hunnit säga andra chansen. Stackars Danny som kom tvåa i år igen (jag hade visserligen blivit överlycklig för en andraplats i melodifestivalen, men så kanske man inte kan jämföra...). Samtidigt tycker jag att det är skönt med relativt etablerade artister som vågar visa sina känslor, så som nu Danny lät bli att dölja hur besviken han blev, och så som Lisa Miskovsky visade hur överlycklig hon blev över att gå vidare från delfinalen. Fast å andra sidan är det så som kvällstidningarna säger, att danny uttalat sig om att det var en miss att Loreen vann, och att hans nummer skulle haft störst chans i Baku, ja då är det känslor vi inte lika mycket uppskattar att ta del av.
Uppenbarligen är jag omusikalisk, för jag röstade på Lisas Bush-parafras och Thorstens proletär-bombastik. Det vill säga de låtar som kom näst, och tredje sist. Men hade jag kunnat rösta bort någon så skulle det vara programledarnas stylister. Hur tänkte de?! Stackars Helena Bergström kunde ju inte ens prata när hon skulle redovisa tittarnas röstning. Förmodligen var det samma tanke bakom hennes ridåklänning som bakom Molly Sandéns dräkt, och det smarta i att stänga av artisternas mikrofoner under intervjuerna från greenroom. Hur som helst, om man bortser från klädseln var programlederiet det bästa på länge. Gina Dirawi torde ha fått en betydligt större publik och Sarah Dawn Finer en helt annan publik; humorpubliken. BBC-sketchen där man skulle välkomna Sverige (eller om det var Schweitz) till Baku var extremt proffsig. Detsamma gällde röstmottagningen från de utländska jurygrupperna, när man kunde slappna av i att det var en programledare som kunde prata engelska på riktigt.

Idag är jag arg på: Miljonlotteriet. Mina morföräldrar håller på att flytta, och i en låda hittade de lotter från Miljonlotteriet som de köpt på det stora gula varuhuset. Lotterna var på väg att bli för gamla så därför tog jag dem med mig för att registrera på deras hemsida. Inte nog med att det man vann var i varuvinstformat (ni vet; äggklockor, uppblåsbara fotbad, tårtkupor...), för att få ut sina vinster måste man öppna ett konto hos Miljonlotteriet, och blir därmed prenummerant. Och ett tu tre, innan man hunnit få bekräftelse på att man sagt upp sin (tur att jag iallafall tänkte så långt att jag registrerade mig själv istället för dem, annars hade de väl fortfarande suttit fast i en dyr lottprenummeration) prenummeration (som jag gjorde inom en halvtimme från det jag tydligen startat den), så kommer där ett kuvert med sex lotter och en faktura på 250 kronor på posten. Häpp. Visst finns det många lurendrejarlotterier i landet, men det jag reagerar mest på är att det stora varuhuset säljer dessa lotter i sina kassor, utan att upplysa om hur systemet fungerar. Nu är jag som väl är en före detta prenummerant, en tårtkupa rikare, och mina morföräldrar är nu stolta innehavare av en kökstimer och ett presentkort på Euro Florist!

Nu lägger han av, Patrik Järbyn, och precis som förra gången han slutade så kan alpintpubliken dra en lättnadens suck att han inte hann skada sig mer än vad han gjort. I alla fall till nästa comeback.
Även Helena Ekholm avslutar sin skidskyttekarriär.

På tal om att lägga av; Sten Tolgfors... Att Svenska högt uppsatta försvarstjänstemän, till synes med alliansens goda minne, ens funderar på att starta vapentillverkning i Saudi-Arabien känns väl ytterst olustigt. Att man inte har försvarsministrar som klarar av att hantera media likaså.

Kanske beror det på Tolgfors, men visst har vi ändå blivit positivt överaskade av mediernas sätt att uppmärksamma, eller snarare, låta bli att grotta ner sig i Reifeldtarnas separation. All heder åt detta.

Det här med Kony, har inte riktigt hängt med där, men har förstått såpass att det handlar om en krigsmaskin som har åtskilliga liv på sitt samvete, framförallt barnsoldaters och barnsexslavars. Och när jag läser vidare lär jag mig att Kony heter Joseph i förnamn och det är Uganda som drabbats av hans och hans organisation, God´s Resistance Armys (visst är det lustigt, eller snarare olustigt, alla dessa våldsverkare som både på lokal och global nivå handlar i ondska i guds namn om jag nu ska fortsätta min PR-strategi för Svenska Kyrkan, så borde väl detta vara något man skulle engagera sig i och ta avstånd från), vrede. Detta har nu uppmärksammats i en film som visats över 50 miljoner gånger på you tube, och som syftar till att fånga in Kony innan året är slut.

Olyckligt sammanträffande att Lundin Oils grundare hette Adolf H Lundin... Går liksom inte att låta bli att dra paraleller.

Veckans #; Är det så att ni har twitter så skulle jag bara vilja rekomendera #absolutnärvaro, Stina Wollter ger och tar emot små korta ögonblicksbilder av hopp och förtvivlan. Tala om känslor som är "all over the place".

Ha nu en skön vårvecka

Bland alla dystra rapporter om brottsligheten i landet sticker en rubrik ut. Det handlar om mannen som med hjälp av en kniv försökte råna en butik i Halmstad. Butiksägarna vägrade emellertid att lämna ifrån sig några pengar och några av kunderna i affären började jaga mannen, och jagade in honom på polisstationen. Väl där fanns ju både förövare och vittnen på plats och man kunde sätta igång med förhören på en gång. Trots att det låter som en klantig förstagångsförbrytare så var han tydligen känd av polisen sedan tidigare.

En av mina idoler i politiken heter Jan Eliasson. Vad man än har för politiska sympatier i övrigt så måste man nog ändå erkänna att han är en stor politiker med oerhörda diplomatiska talanger. Nu har han dessutom fått nytt jobb. Han kommer bli Ban ki-moons närmaste man som vice generalsekreterare för FN. Känns hoppfullt med mäniskor som honom och Margot Wallström i FN.

Under veckan har Björn Ranelid gått ut i medierna och talat om att han funderar på att hoppa av Melodifestivalen på grund av att han är "Sveriges mest mobbade". Snälla Björn Ranelid; Du Är Inte Sveriges Mest mobbade! Jag håller med om att många av de uttalanden som gjorts om och till Ranelid har varit onödigt hårda. Även om jag tycker att numret kändes som pajaskonster så finns det gränser för vad man kan säga, karln är ju inte känslolös. Men känns det inte som ett hån av Ranelid (eller, mest troligt, tanklöst) gentemot alla verkligt mobbade, att säga att han är sverigest mobbade? Hur som helst, häromdagen eklaterade Ranelid till massorna att han, tack vare folkets samlade stöd, kommer att stanna kvar i festivalen.

Och på tal om Melodifestivalen, idag är det dags för andra chansen. Dynazty ställs mot Top Cats, Andreas Johnsson mot Timoteij, Thorsten Flinck mot Lotta och Christer och Sean Banan mot Youngblood. Jag antar att Dynazty kommer att vinna över Top Cats, Andreas Johnson mot Timoteij. Hoppas att Thorsten Flinck vinner över Lotta och Christer, och om man ska döma efter den låt som fastnar lättast på hjärnan så kommer Sean Banan slå Youngblood med hästlängder. Sen vet ju inte jag hur man har tänkt sig fortsättningen, men ställer man Dynazty mot Andreas Johnson hoppas jag att man skickar vidare sammetsögda Johnson, och Thorsten Flinck kommer väl inte ha en chans mot Sean Banan. Med andra ord; vidare från andra chansen: Andreas Johnson och Sean Banan.

Nu begär kungen högre apanage igen. Jag förstår verkligen inte hur den mannen tänker. Förmodligen inte alls. Hur världsfrånvänd får en människa bli egentligen?!

Med Aftonbladet behövs ingen sjukvårdsupplysning, nu berättar de om hur vi både på vår tunga och våra naglar kan se om vi är sjuka!

Men hörrni, den här försvunna 58-åringen, som sen mirakulöst dök upp igen, blodig och till synes fritagen från sina kidnappare. Nu visar det sig att han inte blivit kidnappad utan gett sig av hemifrån av egen fri vilja. Och nu ska han dessutom förhöras av Palmegruppen eftersom han tydligen sagt till sina närstående att om det skulle hända honom någonting så har det med Palme-mordet att göra. Såhär lagom runt årsdagen för mordet. Nja, får jag gissa hej vilt så tycker jag det låter som att 58-åringen kanske inte är helt, ja vad ska vi säga, kanske inte helt mentalt stabil. Men kanske har jag fel; kanske får ni nu ta del av information som kan leda till ett lösande av mordet.

Tittat lite på klänningarna från Oscarsgalan för att få lite inspiration till bröllopet jag ska på, meneh... det var nästan bara svart och vitt. Kanske en klänning som den Angelina Jolie hade, fast i annan färg. Jag har ju dessutom snyggare knän!

Och kom ihåg; Du behöver inte lösa hela din livssituation just idag.

Herman

Idag får till och med Melodifestivalen stå åt sidan till förmån för den rojalistiska yran som jag så gärna hade velat stå utanför. Men lika lite som jag kan motstå en skvallertidning hos frissan, lika lite kan jag motstå denna hysteri. Hur var det nu; hade Daniel verkligen kostym på sig under förlossningen eller hade han bytt om för att träffa journalisterna utanför Karolinska där nedkomsten tillkännagavs. Visst hade vi väl förstått om han kommit i de slitna älsklingsjeansen (eller fick han göra sig av med dem när han blev prins). Det kan absolut inte vara någon lätt sits han hamnat i som ny kunglighet, men visst borde han väl kunna snegla mer åt sina prins- och prinsessgelikar i Norge och Danmark, än åt prinsesskompisarna från Östermalm. Men just vid tillfällen som detta så dyker alla reliker från flyende århundraden upp. Det här med att en trojka av salig blandning med statsministern och överhovmästarinnan (kanske är det för att vi någongång vart trettionde år ska ha användning av en överhovmästarinna) ska titta på och godkänna tronföljaren med sigill och allt för att bekräfta att det finns ett barn och att barnet inte är en bortbyting (vilket överhovmästarinnan med sina superkrafter kan se. Och detta till trots har hon inte ens en egen superhjältedräkt. Skandal!).
Och när det gäller namn sen. Ja då kan man väl räkna med att rojalist javisst- Herman Lindquist dyker upp med lans och svärd till sedlighetens och konservatismens försvar. Själv tycker jag det är ett sundhetstecken med ett namn som, även om det kanske för tankarna till Moulin Rouge, så tydligt visar att det är föräldrarna och inga andra som har fått välja det namn som de tycker är vackrast. Och visst är det ett fint namn Estelle, ett namn som förmodligen kommer att klättra i rekordfart på namnlistan. Och Herman fick ju sin plats högst upp på kvällstidningarnas löpsedel.
Men Estelle Silvia Ewa Mary. Exakt hur tänkte man när man satte namnen i den ordningen. Eller alltså, det fattar jag väl hur man tänkte, men nog provar man väl att säga namnen i följd innan man bestämmer sig? Och den ordningen ger inte alls någon bra melodi. 4e-namnet sedan; Mary skvallrar väl om vem som kommer att bli lillsessans gudföräldrar. Och jag klandrar dem absolut inte för det valet. Vem skulle inte kunna tänka sig att bli döpt både en första och en andra gång bara för att få chansen att hamna i Kronprins Frederics famn. Men det kanske bara är jag? Och kvällstidningarnas experter menar att det är helt otänkbart att Mary syftar på den danska kronprinsessan.
Hur som helst. Det får bli allt av kungligheter för idag. Nu ska jag iväg och leka flyttfirma

Att sparka in öppna dörrar

Hörrni, vi måste prata om det här med Ranelid! Eftersom han nu gick vidare till Globen så måste det ju faktiskt ha varit människor, óch ganska många människor dessutom, som röstade på honom. Och nu säger jag honom, för den stackars flickan som sjöng var det väl inte många, inte ens Ranelid själv, som la märke till. Och jag är väl inte dummare än att jag förstår att det var många som röstade på Ranelid som någon slags protest mot etablisemanget(!). Det finns de som dragit paralleller mellan Ranelid och den svenska regeringen och påtalar att det är samma svenska folk som röstar i Melodifestivalen, som också röstar i riksdagsvalet. Och sen kan var och en dra sina egna slutsatser. Däremot tror jag dock inte att det är samma människor som röstar på Sverigedemokraterna och Kalle Anka-partiet som röstade på Ranelid. Men jag trodde egentligen inte att jag hört hur Ranelidlåten egentligen lät, trots detta var det faktiskt den melodislingan jag hade på hjärnan när jag gick och la mig igår kväll. Men jag undrar om man, om man silat bort Ranelids pretentiösa malande, inte hade behövt diska bidraget på grund av att melodin är en direkt stöld från närmsta gyms träningspasskivor och orden var ju samma som Ranelid brukar strö omkring sig. Hur som helst, kläderna var iallafall okej. Även om det är synd när budgeten är så knaper att man varit tvungen att dela klänning med Andreas Johnssons körsångerska (inte den höggravida). Detsamma gäller min favorit så långt i årets festivalutbud; Carolina Wallin Perez, och hon kom näst sist! Trodde faktiskt att hon skulle bli årets Sara Varga, men jag tror det föll på Ranelid. Efter det man hört honom så försvann alla andra bidrag och då kändes det väl säkrast att välja ett säkert (läs tråkigt) kort, nämligen Molly Sandén. Men tydligen hörde man inte att hon inte kunde andas, och därmed inte heller sjunga tack vare korsetten och skinngördeln man hade klämt in henne i. Skulle man tvunget välja en ballad hade man väl iallafall kunnat välja Maria Benhajji (sist), hon hade dessutom snyggare kläder. Och alla ljusen borde väl fallit dem i smaken som strax innan Melodifestivalen, följt Whitney Houstons begravning. Andreas Johnsson gick också vidare, om än till andra chansen och det är väl heller inte mycket att säga något om mer än det tydligen lät som en gammal Suededänga. Det svängde ju och han är proffsig som alltid även om jag väl kan se ett visst(!) mönster i hans bidrag.... Det andra gänget som gick till andra chansen; Youngblood. Ja det är väl alltid smidigt när låt och artist heter samma sak, men det var väl å andra sidan det enda som var bra med denna Manboy-kopia. Men det hade nog inte blivit bättre om Mathias Andreasson hade gått vidare med sitt Maggio/Adams-Ray/Linnros-wannabeetillskott till tävlingen. Och vad skulle Europa tro om vi hade skickat vidare en man med byxor där grenen satt i knävecken? Eller för den delen om vi hade skickat vidare ett gäng flickor (läs Love generation) som inte bara tappat en medlem utan också varsett ena byxben.

Och appropå Whitney Houstons begravning. Som jag faktiskt inte såg, däremot tyckte jag det var en väldigt fin gest av gängledarna i det hårt kriminella Newark att förklara eld upphör under tiden för begravningsmässan i staden för att visa sin respekt.

Mer riktigt musik, nu har jag varit på lokalkonsert igen. Lydia Schough gjorde ett lite mer ambitiöst specialarbete på gymnasiet än jag (ryska revolutionen), och samlade ihop sin musikaliska familj för en dubbelt utsåld konsert på Falkenbergs stadsteater till förmån för Rosa Bandet. Snacka om att ha musiken i blodet.

Nu är det snart dags för kungafödsel. Tydligen har man spärrat av parkeringar runt Karolinska sjukhuset för att vara förberedda på medieanstormningen. Och Herman Lindqvist har fått uttala sig i namnfrågan. Han utesluter Kenneth och Conny. Synd, jag tycker att herr Westling verkar vara Kenneth/Connytypen annars.

Men den här mannen som säger sig suttit insnöad i en bil i två månader och endast levt på snö. Inte kan det väl vara på riktigt? Varför har han suttit där?!

Hej svejs!

Veckans schlagerreport

I morse väcktes vi av beskedet att Whitney Houston är död. Kanske inte helt oväntat med tanke på hur hennes liv sett ut de senaste åren, men ändock oerhört tragiskt. Även om jag måste säga att jag tycker de har fel som hyllar hennes version av I will always love you, som enligt min åsikt bara är en sönderwailad variant av Dolly Partons ljuvliga original. Det här däremot, det är riktigt bra Whitney.

Annan, i många fall mindre kvalitativ musik handlade det om igår, och då talar jag naturligtvis Melodifestival. Igår var jag dessutom på plats. Visserligen på genrepet, men ändå. Och om jag tyckte att bidragen förra veckan höll låg klass, kan jag inte annat än att hålla med Bert Karlsson när han säger att veckans delfinal var den sämsta någonsin. Tyvärr. Bidragen som gick vidare var även i min mening de som var bäst; Ulrik Munther och David Lindgren, två uppcoming Stars får man anta. Hade jag kunnat rösta vidare mellanakten - Håkan Lidbos Elektisk, så hade jag gjort det, och det hade varit det enda jag hade röstat vidare.
Så långt om musiken; nu till kläderna - Ulrik Munther har fått mycket kritik för sin klädsel igår, men det är ju en del av hans image, helt okej. Men inte är det Emil i Lönneberga, ser ni inte att det är Abbe i Madicken?! Lika mycket kritik fick nästa Globenfinalist - David Lindgren, och hans revisorskostym. Kostymen var väl helt okej, men matchade kanske inte låten direkt. Tydligen är det fru Lindgren som stått för skrädderiet. Mimi OH behöver inte vara ledsen för sin sistaplats, hon har ju spikat både sommarplågan och dresscoden inför sommar-12. Jag hade visserligen tänkt mig gul klänning på bröllopet jag ska på, men... kanske inte riktigt den nyansen eller passformen. När det gäller Andreas Lundstedt var det väl en ganska väntad Rat Pack-klädsel, men jag hade hoppats på ett klädbyte i sticket. Och så Thomas DiLeva vars kaftan var lika tråkig och väntad som Timoteijs och Sonja Aldéns klädsel, med skillnaden att den pagehåriga Timoteij-flickan stod för kvällens snyggaste frisyr.
Twitterflödet angående DiLeva bestod framförallt av Stand-Up-elitens kvinnomisshandelsanklagelser. Att säga angående det är väl egentligen bara att vi inte vet vad som hände. Två versioner av samma situation. Och båda varianterna, både om DiLeva misshandlat sin dåvarande flickvän Zinat Perzade, och om hon ljuger om att han har gjort det, är enligt mig lika illa.
Gårdagens Jag mötte Lassie var Bert Karlsson som tycktes stå och vänta på mitt gäng utanför arenan när vi kom inrusande precis före det skulle börja. Och Rennie Mirro som vi mötte på väg därifrån. Autografblocket hade jag emellertid glömt hemma.

En god musiknyhet mitt i allt; Jakob Hellman funderar tydligen på att släppa nytt album. Sånt tycker vi om.

Och långt från ljuv musik är Reinfeldts tankar om hur länge svenskarna ska jobba. Nu handlade det väl visserligen inte om ett förslag om att alla ska jobba tills de är 75 utan hellre om att det ska ges möjlighet att jobba längre. Fast i mina öron låter det väl snarare som att man ska sänka pensionerna för dem som väljer att gå i pension vid, säg 65, och därigenom tvinga låginkomsttagarna till att jobba längre. Moment 22 i detta är dock att det i hög grad är de lägst betalda som har de tyngsta jobben och alltså inte orkar jobba lika länge. Önskedrömmen hade väl varit att alla skulle ha ett jobb som de vill, kan och orkar jobba med till de blir 75, det är väl en sådan arbetsvärld man borde lägga energin på. Antar att det är lätt att sitta som politiker som inte har annan erfarenhet av arbetslivet än det inom det egna partiet, och säga att man kan jobba längre. När man dessutom visar upp exempel på gallerister och VD-ar som fortfarande jobbar fast de är över 70, då bekräftas min bild av Reinfeldts verklighetsuppfattning. Och det gör mig rädd. Och det får mig att inse att SMSet som kom häromdagen där Stockholms Stadsmission tackade för de 25 kronorna jag skänkte innan jul och talade om att de hjälpt till att ge fler hemlösa plats inomhus i kylan, att de 25 kronorna inte betyder någonting alls i det allt kallare Sverige.

Ajöken!

Vad var det jag (nåja) sa?

Men jag hade iallafall rätt om vilka som skulle gå vidare från Melodifestivalens första delfinal, även om ordningen kastades om en smula. Men vad ska man säga, årets första delfinal måste väl ändå vara bottenrekord? Till syvende och sist så satt jag och höll på Thorsten Flinck, fast kanske inte så mycket gubbsjuke Flinck som på Thomas G:sson och Revolutionsorkestern. Och det var det uppenbarligen fler som gjorde eftersom de gick vidare till andra chansen. Tillsammans med Sean den förste Banan, med sin refräng som jag nu äntligen har fått bort från hjärnan. Att det sen blev Loreen och Dead by April som gick direkt till final tror jag bara att vi ska se som ett tecken i tiden på vilka det är som röstar från mellanmjölkens land. vi får hoppas på mindre intetsägande kandidater från nästa vecka. Men programledarna, faktiskt en positiv överaskning, eller så är jag bara så svältfödd på icke-flamsigt (iallafall emellanåt) programlederi i schlagersammanhang. Gina Darawi var ju ett charmpaket med sin dialekt och självdistans, Helena Bergström visade i sketcherna att hon är en klar komisk talang, och Sarah Dawn-Finer var proffsig, om man bara kunde tänka bort glittret. Och nu till kläderna; Loreen, kappan hon hade på sig, den skulle jag vilja ha. Och så programledarna, men kära nån, antingen är det kostymörerna som inte kommit ur 90-talet, eller så är det jag som har missat att 90-talet är så tillbaka. Antar att det tyvärr är det sista alternativet. Såg det redan i senaste Damernas Värld där man hade ett bröllopsreportage från en medarbetares bröllop, och jag trodde först bara att det var dålig smak, men det är ju nästan otänkbart (sic!) hos en medarbetare på en av landets största modetidningar, har dessutom för mig att det var en klänning av Ida Sjöstedt, och nu förstår jag ju, det är ju 90-talet som är tillbaka. Och guldet, Sarah Dawn Finers andningsfria klänning glittrade så att det var risk för epelepsi- eller migränanfall för dem som har anlag för sådant. Och sen då fjäskisen (mammas ord, samma mamma som förra året utsåg Darin till dysterkvist) Marie Serneholts guldfodral, med ett infogat silverbälte som fick många fler än mig att tro att det var hennes svarta trosor som syntes igenom och avslöjade ett anatomiskt udda underliv (alltså; trosorna satt i midjehöjd). Sean Banans kläder ska vi nog inte ens ta upp här. Så det gör jag inte. The Moniker hade en icke-matchande pyjamas; flanell nertill och siden upptill. Afro-dite... återigen 90-tal; discopaljetter i olika pasteller, med matchande chiffongponchos.

Dagens boktips; Kristina Ohlssons Änglavakter, ännu en deckare som tittar bakåt i tiden, men ändå ett bra tidsfördriv, även om den inte varar så länge eftersom den är en riktig bladvändare.

Idag väljer Finland president Niinistö mot Haavisto, ett val som här i Sverige verkar handla mest om deras livspartners; Niinistö som är gift med en betydligt yngre kvinna och Haavisto som har registrerat partnerskap med en invandrad man. I övrigt verkar det inte vara några större skillnader på dessa medelålders vita män. Fast å andra sidan verkar det inte som att presidenten i Finland har något betydande politisk makt utan snarare en symbolisk betydelse, och i det sammanhanget kanske det skulle vara en poäng med att ha en homosexuell president, vilket i andra sammanhang förhoppningsvis inte skulle ha någon som helst betydelse.

Och på tal om presidenter, ja, det är väl inte så konstigt att Putin tror att omvärlden är korkad, eftersom det inte är någon som gör något åt hans halvdiktatur, men tror han att vi ska gå på det när han skickar ut mutade motdemonstranter för att få det att se ut som att demonstranterna till hans fördel är betydligt fler än dem som är mot honom?

Tanken är säkert god men visst ger det en lite fadd smak, ungefär som när sociten slänger ihop stora fester med alibit att de ska samla ihop pengar till välgörenhet. NK säljer lakan med tryck som ser ut som hoptejpade kartonger för att få oss (dem menar jag, dem som har råd att köpa designerlakan på NK för 700 kronor styck) att tänka på uteliggarna. Emellertid, och som tur är ska en del av vinsten gå till de hemlösa.

Tjing Tjing!

Schlager

Det talas allt mer om den nya lägerelden, TVn. Inte för att TV är något nytt, mer då sättet TV-programmen diskuteras på. Varenda program har numera en hashtag (#) på Twitter som ger möjlighet att kommentera, diskutera och interagera med programmen. Tänk bara att kunna vara med och debattera ämnena i Debatt från TV-soffan, och inte bara med den som sitter brevid, utan med alla som är intresserade av samma ämnen.
Nu är det dessutom dags för den största lägerelden av dem alla; Melodifestivalen (#mel2012). På SVTs och kvällstidningarnas hemsidor kan man förhandslyssna på kvällens bidrag. Det har jag gjort, och vad ska man säga... Började med Dead by Aprils Mystery. Och det är ju det här med att jaga nya grepp till mello, "hårdrock" har vi redan haft, så vi kör lite growl. Jovars, men att blanda den med pojkpop ochfalsettsång, det var nog inte en så bra idé trots allt. Sen en av årets stora snackisar; Sean Banan med Sean den förste Banan. Och jag får lite ont i magen, vad är detta?! Ryskt kanske? Och sen kommer refrängen, och man förstår direkt vad som kommer att fånga landets barnfamiljer och rednecks; dingadingadingding. Lugnar ner mig lite med kvällens andra snackis; Thorsten Flink, Jag reser mig igen. Jag vet inte, men jag tror detta är ett bidrag som vunnit på att göras på engelska, mest för att den teatrala (vilket emellertid förmodligen är själva syftet) och pretentiösa stämningen skulle tonas ner. Hade det inte varit för att mannen är så oberäknelig att man måste sitta på helspänn för att inte missa eventuell urflipp, så hade det kanske kunnat bli riktigt bra. Revolutionsorkestern verkar vara en vinnare om inte annat. The Moniker; I wanna be Chris Isak. Tror tyvärr att Monikern förlorar på att jämföras med sitt förra bidrag, detta är lite beige i jämförelse, och varför har männen i manegen masker på sig? Därefter schlagerpinglarn Marie Serneholt med Salt and pepper. Och den låter som... hmm, känner så väl igen den, men kommer inte på.. Hur som helst, antingen är tittarna glada över att höra något de är vana vid i mello-2000tal-sammanhang eller så har man tröttnat och är glada för allt det andra som är lite annorlunda. Kan gå åt båda hållen för Serneholt och hennes kroppsstrumpa. Loreen; Euphoria - Å kära nån! Nu missade jag låten lite, den sa mig med andra ord ingenting, lite eurodunk. Men dansen. Och håret. Det här hade väl blivit en jättebra mellanakt; So you think you can Dance; både balett och capoeira på en och samma gång. Men som schlagerbidrag, njä. Afro-Dite sen, ja, vad tror ni, låter ungefär som sist. Discodans. Säkert bra, men det är nog tio år för sent, vi har tröttnat på detta nu. Ånejnejnej, Abalone Dots, som var mitt hopp i årets till synes annars hopplösa melloutbud, men nej, trots udda instrumentering och stämsång, det blir för tråkigt. Som en brasklapp här ska jag lägga in att jag ju faktiskt bara har hört en minut av varje bidrag, det blir förstås annat när man ser det på riktigt och hela bidraget. Men om jag nu ändå skulle gissa. Till andra chansen; Dead by April och Thorsten Flink. och direkt till final; Sean Banan och Loreen alternativt Serneholt (och det är också Sean Banan och Loreen som har lägst odds enligt Svenska Spel). Själv har jag nog somnat någonstans runt bidrag nummer fyra. Det mest spännande som verkar kunna förknippas med delfinal nummer ett var den turbulens som Robinson-Christian tydligen orsakat genom att vilja starta slagsmål på schlagerfesten, han trycktes dock upp mot en vägg av Rennie Mirro och fick hänga kvar där tills polisen kom och tog hand om honom. Tror inte att han dyker upp på resten av schlagerrundturen.

Fridens!